the side of my sofa

Okej imorgon har jag No prov.  Det handlar om genetik. Jag vet inte knappt vad en gen är. Jag känner mig jättebusig och jag känner att åttan kommer förstöra mig och jag känner att jag tänker på en massa saker som jag inte borde tänka på utan jag borde tänka på mattetal och DNA strängar och svenska poeter men all i think about is .... inte det.

Saken är den att det känns bra. Jag ska liksom gå till provet, se hur det går om jag inte pluggat något, se om det går åt helvete, då ska jag kanske fejka att jag mår jätteilla (eller så börjar jag göra det på riktigt av ren ångest) och få åka hem. Dessutom ska vi ha idrott imorgon så det känns bra att vara sjuk imorgon. Men saken är den att jag är frisk, ska vara frisk och ska gå till provet och kommer inte förstå ett skit. Jag är dum i huvudet.


Men ibland är jag lite charmig. Typ när jag sitter på mitt helt överstökiga rum och spelar gitarr på sängen och dricker te och kolalr mig i spegeln. Då är det helt okej att jag typ är ful och att mitt hår är misslyckat för jag är rätt söt typ och rätt så rätt. Det är så jag ska vara. Och ibland är lund helt okej. Typ när alla utlandstudenter ler mot att jag ramlar med min cykel.

Mmm, ibland måste det vara typ okej att skita i NO:n och kolla på avsnitt av heroes som jag redan sett. Eller att sitta och spela Hallelujah på gitarr och känna sig viktig. Det är fan tusen gånger viktigare än alla gener. Jag hatar åttan jag tänker strunta i den och leva istället. Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan också.


Du är ett glashus och jag är en sten, men det är du som försöker se igenom mig.